Dom Bästa Tolv Veckorna

Jag har ett problem (nähe?) som jag kommer få leva med i hela mitt liv.

Jag är ett typiskt mellanbarn. Jag har två bröder. En stor och en liten.
Saken är den att båda är stora nu.
Till och med mamma har börjat säga att jag är min lillebrors lillasyster.
Ex. "Fråga din lillasyster"
TACK!

Man skulle egentligen kunna tro att jag är 17, samtidigt som jag skulle kunna vara 25.
22 är min nuvarande ålder men jag tror nog att jag fortfarande är 17 ibland. Samtidigt som jag tror att jag är äldst av alla....

Jag är nog lite som en mamma när det gäller min stora lillebror.
"Hur mycket drack du igår då?!"
"När börjar du skolan egentligen?!"
"Vad fick du på provet?!"
Med mera med mera....

Samtidigt som vi kan prata om allt mellan himmel och jord. Vem som har sex med vem, vem som var fullast, vilka som är coola och vilka som är töntar.

Som syskon ska man hålla ihop. Och tillsammans är vi starkast i värden.
Sen när man lägger till våran storebror blir vi den oslagbara syskontrion.

Vi älskar varandra. Vi slår varandra. Vi bryr oss om varandra. Vi retar varandra. Vi pratar med varandra.
Kanske har vi så starkt band för att vi vet vad vi har varit med om.
Det är vi mot världen.

Och i mitten står jag. Som spindeln i nätet. Ser till att båda mår bra och att vi pratar med varandra.

Hur häftigt är det inte med syskonpower?