KBT
Imorse var första kursen med KBT-gruppen.
Det gick jätte bra. Det värsta är väl presentationen och eftersom jag är sjuk och har apont i halsen så kunde jag faktiskt inte säga mer än mitt namn och att jag var där pga depression. så det var ju skönt ;p
Vi gick genom vad KBT stod för och vad depression och ångest är. Jätte inressant.
Det som jag kände igen mig mest på var självklart depressionen, att "normalhumöret" har sänkts rätt mycket. Att tillexempel så brukade jag ligga på en 7a på en skala från 1-10 där 10 är super super glad. Nu ligger jag kanske på 3-4. Och social fobi.
Att det är jobbigt att gå förbi uteserveringar för att jag tror att alla glor, att gå över ett övergångsställe med bilar som väntar, äta själv eller ihop med folk jag inte känner och kan även vara jobbigt att prata med okänt folk och framför allt prata framför folk.
Jag har inte dåligt självförtroende, absolut inte. Jag vet att jag ser bra ut och jag vet att vissa folk tycker det oxå. Så det handlar absolut inte om det. Blyg har jag väl vait hela mitt liv fast det här är inte alls samma sak...
Gruppen var inte så stor, 8 st med mig så det var skönt!
Jag har så himla svårt för att prata och berätta vad som pågår i mitt huvud. Inte för att det är så där jätte jobbigt att prata om det utan just för att jag börjar böla. Jag är en jäkla lipsill.
När det kommer till känslor och vad jag känner och varit med om så går det nästan inte att börja prata om det utan att jag börjar böla.
Och då menar jag inte störtgråta, eller okej jo, ibland. Fast oftast bara någa tårar.
Så bland det svåraste med den här terapin kommer nog vara att dela med sig och prata inför dom andra vad som hänt och vad som händer i mitt huvud.
Jag vill ju inte börja böla framför dom och det kommer jag göra så fort jag öppnar käften.
Skönt att jag har tid hos min läkare (som även håller i denna kurs) på fredag så jag kan berätta för henne att jag inte vet om jag klarar av att prata utan att börja böla.
Senaste gången jag var hos henne bölade jag inte en enda gång. Kors i taket!
Annars har tårarna bröjat rinna redan när hon ropat in mig från väntrummet. haha
Haha Shit vilket disaster jag är!
Tur att min pojkvän älskar mig =P
Det gick jätte bra. Det värsta är väl presentationen och eftersom jag är sjuk och har apont i halsen så kunde jag faktiskt inte säga mer än mitt namn och att jag var där pga depression. så det var ju skönt ;p
Vi gick genom vad KBT stod för och vad depression och ångest är. Jätte inressant.
Det som jag kände igen mig mest på var självklart depressionen, att "normalhumöret" har sänkts rätt mycket. Att tillexempel så brukade jag ligga på en 7a på en skala från 1-10 där 10 är super super glad. Nu ligger jag kanske på 3-4. Och social fobi.
Att det är jobbigt att gå förbi uteserveringar för att jag tror att alla glor, att gå över ett övergångsställe med bilar som väntar, äta själv eller ihop med folk jag inte känner och kan även vara jobbigt att prata med okänt folk och framför allt prata framför folk.
Jag har inte dåligt självförtroende, absolut inte. Jag vet att jag ser bra ut och jag vet att vissa folk tycker det oxå. Så det handlar absolut inte om det. Blyg har jag väl vait hela mitt liv fast det här är inte alls samma sak...
Gruppen var inte så stor, 8 st med mig så det var skönt!
Jag har så himla svårt för att prata och berätta vad som pågår i mitt huvud. Inte för att det är så där jätte jobbigt att prata om det utan just för att jag börjar böla. Jag är en jäkla lipsill.
När det kommer till känslor och vad jag känner och varit med om så går det nästan inte att börja prata om det utan att jag börjar böla.
Och då menar jag inte störtgråta, eller okej jo, ibland. Fast oftast bara någa tårar.
Så bland det svåraste med den här terapin kommer nog vara att dela med sig och prata inför dom andra vad som hänt och vad som händer i mitt huvud.
Jag vill ju inte börja böla framför dom och det kommer jag göra så fort jag öppnar käften.
Skönt att jag har tid hos min läkare (som även håller i denna kurs) på fredag så jag kan berätta för henne att jag inte vet om jag klarar av att prata utan att börja böla.
Senaste gången jag var hos henne bölade jag inte en enda gång. Kors i taket!
Annars har tårarna bröjat rinna redan när hon ropat in mig från väntrummet. haha
Haha Shit vilket disaster jag är!
Tur att min pojkvän älskar mig =P
Kommentarer
Postat av: Emelie
Vad skönt att det gick bra. Jag förstår att du har det tufft men jag måste säga att jag tycker att du är duktig som kämpar på. Jag tror på dig. :)
Trackback
